Jag blir så trött på mig själv när jag gör såhär, varför lixom? Jag är så korkad ibland och är så himla blåögd emellanåt och det är fruktansvärt skrattretande. Förstår verkligen inte hur jag kan gå på skiten IGEN, kommer alltid på det försent med, så typiskt mig. Egentligen borde jag bara lägga ner allt och inte bry mig, eller hur?  varför det känns så himla svårt förstår jag inte riktigt själv, det borde inte vara svårt inte nu när jag egentligen inte ens bryr mig längre, men något ligger där i grunden och jag förstår inte vad det är blir helt galen av det här, det stör mig nästan tjugofyrasju, stör mig om dagarna, stör mig om nätterna. Jag ligger lixom mest och grubblar. När jag väl börjar grubbla är jag körd, då kommer allt på en och samma gång. Murarna bara rasar runt en och man ligger och sprattlar och skriker under alla ruiner helt övergiven, ickehörd och besviken på personen man kämpade så hårt för har lämnat en för att ruttna och kvävas i all skit som den spridit runt sig. Man är fan den ända som va dum nog att stanna och gå emot strömmen när alla andra tog det säkra framför det osäkra och gav upp och gick sin väg. Ibland önskar jag att jag med va sådann, men jag är inte den som är den. Jag är inte den som sviker för att någon har det tufft, jag är verkligen inte det. Jag är en tjej som säger vad jag tycker, ställer upp till 110%, låter mig inte tacklas ner och är stenhård det är min fasad både i det inre och det yttre. Jag tänker stoppa ner din jävla stolthet så långt ner i halsen på dig, för jag tänker inte ta det mer. Du får stå för dina handlingar, nu gör jag som alla andra och skiter i det här. Som man bäddar får man ligga har jag fått höra? Hoppas du intar en skön position.. för du kommer få ligga där länge!