den frågan poppade nyss upp i min skalle Bränne-Boy, menar.. vi har alltid något att säga varandra på kvällen precis innan johnblund kommer. Det blir alltid ett samtalsämne som jag alltid ligger och filar runt med ända tills jag somnar och ibland drömmer om på något sätt och vis nåja, jag tycker iaf om att ha något som ligger och bollar och lite hjärngymnastik är väl aldrig fel? (vem har sagt att de bara är matte som är hjärngympa? pyttsan!) 

"Hoppsan KerstIN!"
klockan har helt plötsligt blivit en himla massa och jag vet inte var tiden tog vägen, har på lite film men inte direkt att jag är inne i den men kanske vart jag det ändå? Nåja, nu ska jag iaf springa och borsta gaddarna och sedan ska jag plumsa ner i sängen och läsa lite innan Johnblund kommer. Jag är dundertrött men jag är nog allt för spänd inför morgondagen för att kunna sova, men man kan ju alltid hoppas på det bästa, lägga sig och varva ner och verkligen försöka om det inte går så får jag väl slå på datorn och sätta på en film eller någon serie att somna till, der hjälper oftast iaf om jag sett filmen nyligen så jag har den färskt i minnet, NÅJA TIME WILL TELL som jag allt för ofta säger. Påtalom ingenting, jag har börjat drömma så knasiga drömmar nu det sista, både hemska och vackra. Jag har för tillfället ingen drömfångare innen i sovrummet, borde hänga en där. Alltid haft en drömfångare precis vid sängen i nästan alla år, min drömfångare hänger just nu i mitt vardagsrum, vad den gör där... det är en lång historia men för att göra den kort den har fångat väldigt, väldigt, väligt, vääääldigt många mardrömmar om Pompe efter hans bortgång. Jag är rädd för att den någongång ska gå sönder och att alla dessa drömmar ska ramla tillbaka ner i min skalle. Och att jag ska behöva gå igenom allt som hänt en gång till. Jag drömde föresten om honom häromdagen, det händer ibland.. Han kom och knackade på dörren, med ett fiskespö i handen och en mössa med en rävsvans på och sa "jag har kommit tillbaka nu, ni har lidit länge nog. Jag kan inte hålla mig borta längre" och så ser jag allt bara krascha framför mig, allt vi har lyckats bygga upp på dom 3 åren han inte längre funnits här på jorden vi vandrar på det är alltid lika hemskt och det känns alltid lika verkligt. Innerst inne så känns det fortfarande inte som om han är helt borta, inte längre extiserar, utan att han fortfarande finns där ute någonstans och bara väntar på att få komma hem igen. Jag är en person som kan dividera om sånt här i evigheter, jag kommer aldrig fram till något svar varför jag känner och tänker som jag gör. Om någon kommer in på hur jorden skapades, hur människan skapades så kan jag inte släppa det.... såklart så satte jag mig själv i min egna dynga när jag skrev det. Ja nu kommer jag förmodligen iaf drömma om hur Eva och Adam skapades, varför är gräset grönt och inte rött, varför heter fisk fisk och inte lodjur, varför, varför, varför? Usch det här blir för mycket haha nu får jag ge mig innan jag skriver en hel roman. Nattinuffsan allihopa.